Måndag 1/12-2008
Så har vi varit hemma i en hel vecka. Operationen gick bra, men det här var det värsta vi varit med om under Marcus 3½ år. Operationen visade sig vara långt mer komplicerad att göra än vi hade en aning om. Det fanns också risk att det inte skulle gå att göra något och att Marcus inte skulle klara sig. Det har varit en pärs både för kropp och själ, för oss och alla våra nära och kära. Turligt nog gick det bra!!!!
Jag tror inte vi riktigt kan förstå själva vad vi varit med om. I fredags bröt jag ihop och bara storgrät. En reaktion på det som varit så klart. Marcus drömmer mardrömmar på nätterna, men mår i övrigt alldeles förträffligt med tanke på att det inte ens gått 2 veckor sen operationen. Fullt ös =) Vi märker en enorm skillnad på hans sätt att vara och han pratar mycket mer nu än innan. Vi har dessutom helt hoppat över middagsvilan sen vi kom hem från Göteborg. Visst är han trött men han ORKAR nu! Så himla underbart!!! Som sagt, det kommer att ta ett tag att smälta vad vi gått igenom. I fredags var det kontroll här i Karlstad och om 2 veckor är det dags igen. För att se att ingen vätska samlats.