Lördag 4/5-2007
Vi är hemma på permis över helgen. Det kändes verkligen bra att få åka hem och sova i två nätter istället för att försöka få dagarna att gå i Göteborg.
Men jag har gråtit. Jag gråter för att jag är så rädd att det inte ska gå bra på operationen på måndag. Jag gråter för att Stora sonen blir lämnad hemma. Att ha med honom där nere är definitivt inget alternativ. Han har det så mycket bättre hemma med mormor och morfar. Jag är rädd, jag har ångest och jag kan inte göra ett skit åt det. Vi är maktlösa. Lilleman måste opereras, annars kan han inte leva. Just nu är han pigg. Han kan vara pigg ett år till. Men läkarna vill ju operera INNAN det blir akut och det vill så klart vi också. Ett friskt barn klarar förmodligen en hjärtoperation mycket bättre än ett barn som är påverkat av sitt hjärtfel. Jag HAR faktan, men min hjärna vägrar låta mig förstå. Hela tiden kommer skräckscener upp som att något går fel och vi förlorar honom. Jag är livrädd. Ångesten jag har i bröstet går inte att beskriva i ord. Ändå vill jag bara ha det överstökat. Vill helst bli nedsövd jag också och väckt och höra orden: Allt har gått bra