Under våren, precis innan covid-19 bröt ut var vi på ultraljud på CSK. Som vanligt kan man inte riktigt se allting så nu finns planer på ett 24-timmars EKG igen, samt att vi ska bli kallade till Göteborg för en magnetröntgen. Kruxet är covid-19 som härjar så jag gissar att det dröjer. Vill gärna göra det så snart som möjligt, men kan vi slippa det tills pandemin klingat ut vore det väldigt bra.
Vi har äntligen hittat en kontaktperson till Marcus. En kille som är 19 och de träffades första gången härom veckan. Handen i handsken. Nu väntar vi bara på att allt ska godkännas av LSS. Som han har väntat på detta. Hans nuvarande vill vi också ha kvar, en mycket god vän till familjen som också fungerar väldigt bra med Marcus.
Marcus har varit hemma sedan 12 mars och får hemundervisning av världens bästa speciallärare. Jag har också varit hemma lika länge. Märkligt hur man ställer om så snabbt ändå.
I övrigt händer ju inte så mycket. Vi håller oss hemma, beställer mesta maten via nätet och hämtar på en lokala ICA-butiken. Vi bor i en kommun där det än så länge är mindre än 15 personer som är smittade. Låt oss hoppas att det fortsätter så.
Om två veckor fyller Marcus 15 år. Vilken tur att han fick födas i ett land som har en hjärtkirurgi som håller världsklass och att vi har fri sjukvård för våra barn. Tacksamhet är nästan ett för svagt ord, men jag hittar inget annat, bättre för mina känslor.
Tills vi hörs igen: Ta hand om varandra, håll avstånd och håll ut <3